reflektionkolon

Jag har spenderat ett år slaviskt beroende av internetmusikfenomenet last.fm. Jag tänker inte gå närmre in på konceptet, besides det faktum att det registrerar varenda låt och artist jag lyssnar på i mitt iTunes och skapar praktiska listor av det. Jag tänker här under skriva bokslut av mitt musikår 20/5-07 ? 21/5-08 och reda ut vad det bestått av.

Här följer de tio artister jag lyssnat mest på. Siffrorna efter artisten anger analet spelningar:
1 Lasse Lindh 2,197
Lasse är och kommer för en tid framöver vara en av mina absoluta favoritartister. Förstaplaceringen är väldigt given. Albumen Pool och When you grow old... Your heart dies har båda flitigt lyssnats på under perioden, samt tidigare verk.
2 Strip Music 1,302
Överraskande högt hamnar Strip Music. Ett band jag inte har några personliga anknytningar till, förutom att jag finner deras musik riktigt jävla bra. Andraplaceringen kanske inte är given, men de är värda varenda spelning.
3 Håkan Hellström 1,028
Håkan har sitt senaste albun, För sent för Edelweiss att tacka att han ens kom med på top tio. Han låg en lång tid nere vid tjugosträcket och skvalpade med pereferiartister. Tredjeplatsen känns dock väldigt naturlig då karln har en speciell plats i min musiksamling
4 Kent 933
Kent skulle kunnat lega mycket högre om det inte vore så att albumet Tillbaka till samtiden är rysligt avtändande. Kent kommer nog alltid betyda mycket för mig och det är synd att de tvingas till en så här låg placering bara för att de släpper två dåliga album i rad.
5 My Chemical Romance 706
Nej, jag skäms inte över att jag är väldigt förtjust i detta bespottade band. Jag bryr mig inte riktigt. Femteplaceringen känns naturlig, då jag lyssnar på dem relativt ofta trotsallt. Nog det band jag äger mest merchendise ifrån.
6 Hästpojken 633
Första riktiga överraskningen. Bad Cash Quartet var ett asbra band, Broder Daniel ännu bättre. Tillsammans skapade delar av de banden den här märkliga konstellationen. Och en av de mest svidande svenska debuterna någonsin. Rent tekniskt sätt är de inte värda en såhär hög placering, det fins band jag har starkare och mer långtida emotionella band med. Men Caligula är en fanatstisk platta, går inte att neka till.
7 Alkaline Trio 632
Ett band som har smygit sig på mitt liv långsamt via min käre kamrat Ana. De är riktigt bra. Verkligen. Placeringen känns kanske lite hypad, men fan, de är värda det.
8 The Libertines 569
Även här ett band som borde legat högre i förhållamde till emotionellt band. Pete & Carl har betytt mycket för min musikaliska bana senaste åren. Men men, lyssnar man inte på dem frekvent hamnar de heller inte höre än åtta. Men de finns högre i mitt hjärta.
9 Blink-182 558
En väldigt glad överraskning är att jag efter 7-8 års lyssnande på detta fantastiska band fortfarande kan känna lika mycket. DeLonges gitarrer och Hoppus basgångar har tagit mig genom mycket och kommer nog alltid ha den största och mest rotade platsen i mitt hjärta.
10 Markus Krunegård 548
Överraskning nummer två är att pereferibandet laaksos sångare skulle släppa ett så våldsamt bra album att det tog honom hela vägen till nummer tio. Jag är en vampyr är en av de bästa låtar släppta det här decenniet. Utan tveakan.

Öriga listan återspeglar sig i att Nina Rochelle, Broder Daniel och Babyshambles alla tre var snubblande nära top tio. Placebo, Killers och Thåström borde ha legat högre. Minuspoäng till Ola Magnell, Korn och Pugh Rogerfeldt som spelades i en spellista det dygn jag gick hemifrån med iTunes på. De förtjänar inte så höga placeringar. Höga. Men men dra bort en dryg hundring från varje. Pluspoäng till Eating Pebble som scorade in sig på top 50 sista veckan.

Låtar jag lyssnat våldsamt mycket på är vanligast med artister som även ligger högt upp på top50 listan nämnd ovan. Bland låtar/artister som inte gör det bör nämnas låtar som
- I was just thinking med Teitur som står för 106/155:e delar av hans totala spelningar
- Västerbron med Laakso som på liknande sätt har nittio av laaksos totala 126.
- Underbara Rosegarden med Lynn Anderson som kvalat in sig på trettionde plats
- Sjukt vackra Vincent av, American Pie-kompositören, DonMclean som knaprat åt sig 53 spelningar.

Jag skulle kunna skriva en avhandling på mitt eget musikår, men det orkar ingen läsa så jag håller mig till lagom för långt.
Nu låter vi ett nytt år följa med nya musikaliska erfarenheter.
Puss.
http://www.last.fm/user/andningspaus

Första kvartalet av 2008 känner sig avklarat. Musikmässigt sätt har jag sett ett samband bland mina fyra senast köpta skivor släppta i år: det är svenska män som sjunger på svenska.
Jag vet att jag har en förkärlek till denna genre, absolut, därav är jag lycklig över att så mycket bra släppts hittils i år.
Vi har Lasse Lindhs bubblande uppföljare till 2007 års Jag tyckte jag var glad - Pool, vi har Håkan Hellströms mycket efterlängtade För sent för Edelweiss och vi har två spännande debuter; Hästpojken och Markus Krunegård.

Lasse har jag, sedan jag hörde honom första gången runt 2005, förklarat vara min favoritartist, vilket bara det gör det rätt givet att jag gillar Pool. Det har sina svaga stunder, men styrkan hos Lasse, det jag älskar med honom, finns kvar.

Hellström är likaså någon jag värderar högt, dock har han på senare år utvecklats så förbannat att jag inte vet var jag har honom. Senaste albumet är svårare, mycket svårare, än tidigare. Det är bra, men jag vill inte uttala mig om hur bra.

Hästpojken blev dock överraskande min favorit bland dessa skivor. Så rakt, så naivt, så ungdomligt, så äckligt trasigt. Jag saknar både Bad Cash Quartet och Broder Daniel som fan, verkligen, men det här är fan ett jävligt bra substitut, utan tvekan.

Krunegård, som har sitt ursprung i pereferibandet Laakso, har jag dock försökt hålla mig skeptisk till. Jag är en vampyr är i all ära en monsterbra låt, men då jag finner Laakso sjukt tråkiga blev skepsismen naturlig. Dock blev det ändå så att jag köpte Markusevangeliet, fråga mig inte varför. Albumet är bra men svårt att komma in i. Krunegård har en enorm förkärlek till att tränga in enormt mycket text på liten yta, vilket gör den svår att tränga in i. Albumet kräver mycket av lyssnaren.

Kort sagt så har första kvartalets musik passat Seba som handen i handsken och han hoppas på att resten av musikåret går i liknande fotspår. Det han på rak arm vet om kommer är Libertines-spin offen Dirty Pretty Things andra album och ett försenat Cure-album. Inget av det har det satts höga förväntningar på, men är de bra kan 2008 vara det bästa musikåret sedan 1999.

Min ensamma lördagskväll drev mig till att följa Melodifestivalen. Ett spektakel jag med åren flytit allt längre ifrån, då jag sakta men säkert hittat annat att göra och vara intresserad av. Det innebär att i år har jag bara noggrant sett ungefär fem minuter av tidigare lördagars festivaler. Tre av dem var när min favoritartist, Lasse Lindh, uppträdde.

Så mina ofrälsta öron skulle alltså få höra tio, för mig, nya låtar. Såsom det var back in the days, om nån minns?

Jag tänker inte djupanalysera någon låt, men jag kan kort brainstorma lite åsikter:
Charlotte Perelli -> urtråkig låt, så äckligt klassisk schlagersväng
Christer Sjögren -> kvällens skämt? en okritisk skitfånig hyllningslåt till Europa? Om vi hade skickat honom hade Europa skrattat åt vårt försökt att försöka SMÖRA oss till höga placeringar med en sån skitlåt.
Amy Diamond -> min personliga favorit. Beaten hade kunnat vara Timbaland. Faktiskt.

Annars gjorde BWO exakt samma låt som de byggt hela sin karriär på, Sibel framförde något osynkat och Sanna Nielsen snodde från Britney Spears. Nordman var jätteobehagliga och Linda såg ut som en kärring.

I övrigt så har SVT försökt göra en komisk afton av det hela. De har förstått att generellt så gillar ingen dansare som dansar i mellanakterna, så de slänger in Morgan Pålsson, tokiga klipp med Kristian Luuk och den där Björn.

Björns akter var, i min mening riktigt tråkiga. Och det beror inte på att jag har ett kritiskt öga till honom från början, utan för att jag ärligt talat inte förstod det roliga. Jag försökte verkligen, men nej. Hans pojkaktiga charm och drift med sin egent storhet på youtube nådde mig inte.

Tjejen som intervjuar folk efter uppträdanden förstod jag inte vitsen med, men hon funkade.

Morgan Pålsson var malplacerad.

Kristian Luuk är dock fenomenal. Dock går han ibland över målgrupens huvuden. Typ som när han drog skämt om kommande Guns 'n' Roses-plattan och dess försening (vilket han redan gjort en gång tidigare, så halvkul i sig). Men Luuk har alltid varit säker i mina ögon, i vad han än gör. Han var det enda som gjorde spektaklet värt att härda ut. Dock var klippet med honom i Belgrad lite väl krystat och Fredrik&Filip-inspirerat.

Ja, jag är bitter. Dock tycker jag BWO nån gång borde få vinna, då de är de enda som skulle kunna klara sig ute i Europa. Fast jag hejade på Amy.

Som stockholholmare har jag växt upp med ett medfött förakt mot göteborgare. De har dålig humor, märklig dialekt och framförallt ett enormt behov att hävda sig inför oss stockholmare. De kallar sig själva för Sveriges framsida, skaffar sig nordens största tivoli och försöker mena att deras nattliv är bättre än vårt. Nästan lite gulligt lillebrorskomplex.

Men en sak kan jag ge dem cred för och det är deras musikscen. Stockholm har nästan enbart importerade artister, såsom Winnerbäck, Kent och Lasse Lindh, medan Göteborg faktiskt konstant föder bra musik,

De har Nationalteatern som har sina rötter där, ett band som jag klassar som en av de mest inflytelserika akterna i mitt liv.
De har Hellström och Broder Daniel, båda två väldigt briljanta och båda har de haft en stor kulturell impact på mitt liv.
De har mindre kända, såsom Kristian Anttila som släppt ett av de bästa albumen jag äger.
Bad Cash Quartet, The Knife, Timo Räisänen och så vidare..

På rak arm kan jag bara nämna Ebba Grön med Thåström i frontlinjen som betytt mycket för mig som jag vet kommer ifrån Stockholm.

När jag slår på allsmäktiga Wikipedia får jag även veta att Hammerfall, Inflames, Ace of Base och ett flertal andra band och artister kommer ifrån Götet. När jag sen vill kolla upp vad Stockholm haft att erbjuda finner jag snabbt att musik-fliken för Stockholm gapar tomt.

Varför är Göteborg så förbannat bra på musik?
Varför är vi så förbannat dåliga på musik?

Ibland undrar jag vad det är för fel på oss köttätare. Finns det någon vettig anledning att äta kött i dagens västvärld förutom det faktiskt är gott? Nej. Går det att klara sig väldigt bra utan det, få i sig proteiner på annat håll? Ja. Är det bättre för miljön att sluta med att äta kött? Ja, då mycket transport av kött sker och att grönsaker går att odla närmre osv.

Ändå finns det så sjukt många icke-vegs som krampaktigt måste hålla kvar vid sitt köttätande till den grad att de hackar ned på vegs. Vad är problemet, egentligen? Jag själv är köttätare sen 20 år tillbaka, men det skulle aldrig falla mig in att debattera saken, för jag vet att det starkaste argument jag har är just att jag tycker kött smakar bra. Jag tycker om att äta det. Motargumenten är en smula fler och en smula mer slagkraftiga.

Visserligen gillar jag heller inte vegs som försöker tvinga mig att sluta äta kött heller. Jag håller med dem, men för det tänker jag inte ändra mig själv. Likadant med bisexuella som konstant försöker övertala mig att jag också är det. Senast jag kände efter var jag straight och det tänkte jag fortsätta med, även om det vore jättefint om alla kunde älska alla osv.

Om man inte har fog för en diskussion bör man inte lägga sig i den, i min mening. Därför borde köttätare sluta hacka på vegs, då de egentligen har fler rätt.
Sen är det upp till var och en vad de vill göra med informationen.

Jag hade inte tänkt uppmärksamma alla hjärtans dag det minsta.
Men jag känner att jag måste.
Och anledningen till detta är att det är en så fullkomligt meningslös högtid.
I all ära att jag skarpt ogillar högtider i sig, men den här är fan värst.

Nej, jag är bitter över att "jag inte har någon att dela dagen med". Jag är heller inte bitter för att jag har ångest över att jag måste hitta något att köpa till min flickvän/fru, då jag är singel. Utan jag är bitter för att högtiden i sig genererar folk som går runt och KLAGAR över sånt här.
"Buhu, jag har ingen att dela alla-hjärtans-dag med, det är så synd om mig". OCH? Du har ingen att dela de övriga 364 dagarna med heller? Skillnaden är att på alla hjärtans-dag så MÅSTE man ha någon att dela dagen med, annars är man ett freak och det ska man fan påminnas om! Var finns det vackra i den här högtiden? Det är faktiskt värre än julen, för den har en djupt rotad tradition, även om utförandet har ändrats. Valentine är ju bara kommersiell smörja som bygger på att sälja choklad och få folk att må dåligt.

Jag ser faktiskt inget positivt med den här högtiden och det gjorde jag inte när jag var osingel heller.
Om vi behöver en högtid som påminner oss om att vi faktiskt älskar varandra så bör man fan tänka efter om det faktiskt är riktiga känslor man håller på med. Om man verkligen känner något bör man väl inte behöva bli påmind av en konstlad högtid?

(Jag hade tänkt formulera mig snyggt och vackert, men faktum är att jag är så jävla hungrig att jag inte kan tänka klart. Jag kanske återkommer och skriver om när jag käkat)

I Vetnskapsnyheter som sändes 2008-02-06 i Sveriges Radios regi fick vi reda på att något inte står rätt till bland tre av Sveriges största univesitet; Lund, Göteborg och Uppsala. Enligt undersökningar utförda av studentkårer så erbjuds endast fem till sex lärarledda lektioner i veckan för de som läser humaniora eller statsvetenskap. Detta står i relation till de 40 timmar per vecka som en student förväntas lägga ned på studerande under heltidstuder.

Hanna Eriksson, ordförande i Lunds Universitets Studentkår, anser att detta ställer till problem. Hon ställer den retoriska frågan: "Vad händer om du stöter på en fråga och det dröjer en och en halv vecka till nästa gång du har en tid i klassrummet och ingen att fråga?" och menar att det finns moment, såsom kritiskt tänkande och presentationsteknik, som är väldigt svåra att läsa in på egen hand. Till dessa behöver man alltså lärare eller andra kurskamrater, förklarar Hanna.

Lunds Studentkårs undersökning har även kommit fram till att få studenter klarar av mer än 20 timmar studier på egen hand per vecka. SR använder sig av lite retorisk matematik och kommer fram till att även med dessa tjugo timmar så uppnår studenten inte de åtråvärda fyrtio timmarna per vecka. Det visar sig snart även att hela sju av tio studenter inte kommer upp i mer än trettio timmar per vecka.

Det är, som vanligt, resurserna som inte räcker till och några få förslag har lyfts fram som skulle kunna lösa det här problemet.

Dock är detta för mig inte ett problem. Vi lever i ett land där universitetstuder är statligt finanseriade och ytterst valbara för studenten. Är det då så stort fel att lägga lite jävla ansvar på studenterna att studera själva? Vadå att få studenter "klarar av mer än 20 timmar" självstudier? Visa lite jävla självdisciplin då för fan! Och om nu Hanna Eriksson vill få kontakt med sin lärare får hon väl för fan ta ansvar för det själv och masa iväg ett mail? Jag personligen har alltid fått svar inom 24 timmar när jag mailat mina lärare. Ringt har jag visserligen aldrig testat, men jag tror att det är minst lika smidigt. Och om nu Hanna Eriksson så gärna vill träffa sina kurskamrater för att diskutera presentationsteknik får hon väl rycka i de trådarna. Ring runt till dina kamrater och fråga om någon vill ses på någon av de fyrtio timmar i veckan som är avsedda för studier, troligtvis finns det väl någon som är på?

Kanske är vi alla samhällsinriktade studenter rätt trötta på att det är så slappt och att det är för lite lärarledd undervisning? Jag personligen gör inget åt saken, jag ringer inte runt och networkar med mina kurskamrater, men jag klagar fan inte heller. Jag blir så förbannat trött på människor som orkar klaga och dra igång undersökningar gällande såna här frågor, när de likagärna kan spendera den tiden till att faktiskt studera. Eller förlåt, man klarar ju inte mer än tjugo timmar självstudier i veckan, så dumt av mig.

Skärp er och visa lite jävla uppskattning att ni inte är födda i till exempel U.S.A. där terminsavgifter kan ligga på en halv miljon svenska kronor, eller i Eritrea som jag är ytterst tveksam på om de ens hört ordet Univeristet. Jag menar absolut inte att man ska nöja sig med medelmåtta, men jag tycker fan att man ska tänka efter och ta eget ansvar innan man skyller ifrån sig.

Ett syfte, som sagt.
Att skaffa en blogg som jag inte vill att någon ska läsa i all sin motsägesefulla prakt.
Ärligt talat.
Att skriva om mitt liv är inget som egentligen lockar mig.
Mest för att jag nog inte har ett superintressant liv att fläka ut.
Att skriva om mina tankar känns intressantare, mer vettigt.


Så då måste jag minnas vad jag tänker.
Skaffa mig åsikter om saker gör jag dagligen.
Jag kanske borde sålla ut de bästa, mest genomtänkta och klä dem i vackra ord här?
Vi kan ha den ambitionen, sen får vi se.. okej?

Att starta en blogg känns märkligt.
Jag vet inte vad jag har för ambition med den, men jag känner att den behövs.
Så om jag är inaktiv beror det på att jag försöker komma på dess rätta syfte.

puss /seba